Pyrenéerhundens hårlag består av två delar. Den har en tjock underull och långa täckhår. Det räcker oftast att borsta pälsen 1-2 gånger i veckan. Man kan med fördel vänja hunden vid att stå på ett bord när man gör den i ordning. En gummi matta på bordet gör att hunden inte halkar. Detta tillvägagångssätt sparar mycket på husse och mattes ryggar. Det är dessutom på detta sätt mycket lättare att komma åt på de flesta ställen på hunden.

Man börjar genomgången av pälsen med att borsta hunden medhårs. På kroppen och svansen borstar man sedan delvis mothårs (så att pälsen delvis står rätt ut).
Manen kring hals och bringa, fanorna på benen och byxorna (det långa håret på hundens bakben) borstas helt mothårs. Därefter borstas håret igenom, etappvis/successivt medhårs igen. Man får på detta sättet borstat igenom pälsen ordentligt. Man bör vara extra noga med pälsen bakom öronen, då där annars lätt bildas tovor. Denna päls kan med fördel kammas igenom.
Vid tjock vinterpäls eller vid fällning kan man med fördel använda karda. Vid extremt tjock päls kan man också använda en hundvårds produkt som mest liknar en miniatyrkratta.

Pälsvård är nödvändig och mycket bra. Men man skall inte borsta, karda och kamma hunden så mycket att underullen nästan försvinner. Lagom är bäst. Skulle olyckan vara framme och hunden fått en ordentlig tova som är för fast för att kamma ut, får man klippa upp den. Man använder en trubbig sax. Börja klippa från mellanrummet mellan huden och tovan. Klipp sedan upp tovan inifrån och ut. Klipp således upp tovan i strimlor. Det är sedan ganska lätt att kamma bort tovan.

Hunden skall vara genom borstad innan man borstar den. Har hunden inte varit särskilt tovig innan, så är den det med garanti efter badet om man inte borstar igenom pälsen före badet.
Till vardags kan man använda ett vanligt hundschampo. Skall man bada en Pyrenéerhund inför utställning kan man använda ett schampo speciellt för vita hundar. Finns att köpa i vissa välsorterade Zoo-affärer. Men det går bra att även här använda ett vanligt
hundschampo.
Har hunden en väldigt tjock päls, och du använder schampo utan balsam, bör du också använda balsam separat till hunden. Man bör ganska tidigt vänja hunden vid att stå i badkaret eller i duschen. Lägg gärna en gummimatta i botten på badkaret, så att hunden inte halkar runt.

Man kan med fördel späda ut hundschampot. När hunden är genomvåt påför man schampot med hjälp av en tvättsvamp, som man doppat i schampolösningen. Försök att undgå att hunden får schampo i ögonen och vatten i öronen. När du tycker att pälsen är helt genomsköljd, så skölj den en gång till. Det är viktigt att det inte finns schampo rester kvar i pälsen som irriterar huden.
När hunden kommit ut ur badet trycker man (med handdukar) ur det mesta av vattnet i pälsen. Man gnuggar inte pälsen eftersom pälsen lättare tovar då.  
Det finns även kommit en  produkt på hundtillbehörsmarknaden som kallas för en PLUTO-duk. Den fungerar i praktiken som en gigantisk disktrasa och är mycket effektiv när det gäller att torka av en våt hund.

Det är en god ide´ att vänja hunden vid att bli föntorkad. De flesta hundar reagerar med obehag de första gångerna. Men det går i regel över. Var bara uppmärksam på att luftstrålen inte blir för varm.

Ibland måste man även bada sin Pyrenéerhund vintertid. En tjock vinterpäls kan ta 2-3 dagar på sig att självtorka. Då kan det vara bra om hunden är van vid föntorken. Dessutom kan Pyrenéerhunden få fukteksem om man inte torkar den ordentligt.
Badar man hunden inför utställning är det bra att föntorka den efter badet. Pälsen verkar litet större då. Man bör bada hunden två dagar före utställningen. En del Pyrenéerhundar får ett inte så snyggt piprensarlook dagen efter badet. .Andra dagen efter badet har dock pälsen hunnit lägga sig till rätta igen.

Öronen skall torkas ur med jämna mellanrum. Man tar litet bomull och lindar det runt pekfingret. Torka sedan ur örat med fingret. Man kan också ta lite barnolja på bomullen.

Valpen börjar att byta tänder vid 3-4 månaders ålder. Det kliar väldigt i munnen på valpen i denna period. Man bör se till att det finns något för valpen att gnaga på.
När valpen byter tänder får man hålla ett öga på, att valpen verkligen tappar valptänderna, när de riktiga tänderna växer ut. Ibland sitter de kvar, och de nya tänderna kan då växa fel. Vilket kan leda till bettfel. (Bettfelsanlag kan också vara medfött). Har valpen ett överbett i denna ålder, kan det rätta till sig när hunden
blir äldre.
Även den vuxna hunden behöver att få sina tänder kontrollerade med jämna mellanrum. Främst för tandsten. Ben att gnaga på är också bra mot tandsten.

Dessa måste naturligtvis klippas med jämna mellanrum, och det är en fördel om man börjar träna detta med hunden från valpåldern. Annars kan det bli så att man t.o.m. måste åka till veterinären och söva hunden, för att genomföra kloklippningen.
Vänj valpen vid att man tar i tassarna och tittar på klorna. Helst när valpen är trött och håller på att somna. Den vänjer sig då vid denna procedur. Nästa steg är att man klipper klorna. Man kan t.ex. till en början ta en tass åt gången. Var så försiktig så att ni inte råkar klippa av pulpan i klon. Det gör ont på hunden och det kan blöda en hel del. Skulle olyckan vara framme så ta det lugnt och gör ingen stor affär av det. Klappa om hunden och tala om hur duktig den är. Ta lite bomull och håll mot klon tills det slutar blöda.
Många Pyrenéer har en del klor som är helt ljusa. Man kan då se pulpan inuti klon om man ser efter ordentligt.

Pyrenéerhunden skall enligt rasstandarden ha dubbla sporrar på bakbenen. Dessa skall inte tas bort. Sporrarna är ett raskännetecken för Pyrenéerhunden.
Pyrenéernhundens sporrar sitter oftast långt ner på benet, ibland som en förlängning av den vanliga tassen. Det är ofta ben eller broskbildningar i dessa sporrar till skillnad från sporrar på andra hundar. Jag har ännu inte hört om någon Pyrenéerhund som har haft problem på grund av dessa sporrar.
Man kan spekulera i, om sporrarna har någon praktisk betydelse i förhållande till Pyrenéernhundens förmåga att klättra/röra sig i bergsterräng?

"om vi samarbetar kan vi övervinna de flesta hinder"

Pyrenéerhunden är en snabbväxande ras. Därför går det åt en hel del mat när den växer upp. Men när den är fullvuxen går det åt förvånansvärt lite mat i förhållande till hundens storlek. Det sägs att Pyrenéerhunden har en låg ämnesomsättning.

Vi ger våra hundar torrfoder. De vuxna hanarna äter ca: 10 dl om dagen. Tikarna 6-7 dl pr. dag. Men mängden hunden skall ha beror också på vilket foder du ger hunden. Det finns många bra torrfoder på marknaden. Det är inte alltid det dyraste fodret som är bäst för just din hund. Har du hittat ett foder din hund tycker om och mår bra av, så finns det ingen anledning att byta till ett annat. (Detta gäller den vuxna hunden).
Dock har jag upplevt att hundarna kan tröttna på en sorts foder efter ett tag och jag har då bytt till något annat. Men man skall inte byta foder hela tiden.

Till valpen kan man ge ett valpfoder som innehåller allt som valpen behöver för att utvecklas optimalt.
Våra valpar blir utfodrade med valpfoder, och detta fram till valpen/valparna blir fyra månader. Sedan går vi över till ett junior eller -vuxenfoder av bra kvalitet.

Den lilla valpen får mat 4 gånger om dagen. Detta serveras uppblött i vatten.
Vid 6-7 månaders ålder går man ner till två måltider om dagen. Man kan om man vill, då börja servera fodret torrt.

Den vuxna hunden kan få mat 1-2 gånger om dagen.

Hur mycket skall valpen äta vid varje måltid?
Jag har medvetet inte skrivit ut några exakta mat -tabeller. Jag har tidigare gjort det, men slutat med det, eftersom det har visat sig att de olika valparna har individuella matbehov. Detta hänger också delvis samman med vilken sorts mat man utfodrar sin valp med. Man bör i första hand följa foderfabrikantens rekommendationer. Men generellt kan man säga att valpen kan äta så mycket den orkar vid varje måltid, så länge det inte vida överstiger rekommendationerna. Tag sedan bort eventuell mat som blir över.
Man måste dock vara mycket uppmärksam på i vilket hull valpen är. Trycker man försiktigt på valpens sidor, skall man känna revbenen. Skall man däremot leta efter revbenen är valpen för tjock. Känns revbenen om man bara rör valpen, eller känns den allmänt benig, så är den för mager.
Som rättningslinje kan man utgå från att en 8-veckors valp äter 4 x 2 dl om da-
gen.
En tremånaders valp äter 3 x 4 dl pr. dag. Dessa rättningslinjer gäller då maten mäts upp uppblött.

Om valpen börjar ömma i leder, halta, eller om benen börjar likna benen på en rokokostol, kan det bero på att valpen växer för fort.. Man får då byta foder till ett med lägre protein -innehåll. Detta för att minska tillväxttakten.

MOTION

Under Pyrenéerhundens första år skall den motioneras mycket måttligt. Man skall inte ge sig ut på några ansträngande långpromenader. För mycket motion kan belasta senor och leder för mycket.
När det gäller trappor så bör man bära valpen upp och ner så länge man orkar. ( D v s oftast till valpen blir ca 4-5 mån gammal). Man får sedan se till att hunden inte springer i trapporna flera gånger om dagen. Men naturligtvis måste hunden lära sig att gå i trappor, innan den blir vuxen.
När hunden blivit över ett år, och gärna höftledsröntgad, så finns det inga hinder för mer aktiv motion.

Det finns bra litteratur i detta ämne, så jag berör detta område mycket kortfattat.

Valpen skall vid 8 veckors ålder vaccineras mot parvovirus.
12 veckors ålder: Valpen skall vaccineras mot Parvo- och valpsjuka.
12 månader: Valpsjuke och parvovaccination.
Sedan bör hunden vaccineras mot valpsjuka vartannat år. Hunden skall också revaccineras mot parvo. Men jag rekommenderar att fråga din veterinär hur ofta du behöver göra det, beroende på vilken del av landet du bor i.

Avmaskning

Valpen skall vid leverans vara avmaskad. Själv använder jag avmaskningsmedlet Lopatol.
Valpen skall avmaskas igen vid 12 veckors ålder. Avmaska den åtminstone några dagar, innan den skall vaccineras. Det kan annars bli för mycket för valpen.
Äter hunden mycket, är mager och matt i pälsen, trots normalt foderintag kan det bero på att den har mask.

VIKTIGT!!!

Pyrenéerhunden är på grund av sin ovanligt låga ämnesomsättning extra känslig för bedövningsmedel och narkos. Det har hänt att Pyrenéerhundar har reagerat mycket starkt på "vanlig" dosering. En del har t.o.m. avlidit.
Så om det blir nödvändigt att söva hunden (gäller också lugnande medel), gör veterinären uppmärksam på detta förhållande. Det brukar räcka med en dosering passande till en schäfer. En del veterinärer vill inte lyssna på detta. Stå på er och be dem prova en mindre dos först. Räcker inte det kan man alltid ge dem mer senare.

Se också till att ni verkligen vet hur mycket hunden väger. Det är förvånansvärt ofta man tror att Pyrenéerhunden väger mer än vad den egentligen gör. Den tjocka pälsen gör sitt till. Om inte veterinären har någon våg kan man väga en stor hund med hjälp av två badrumsvågar. Man ställer hundens framben på den ena vågen
och bakbenen på den andra. Räkna sedan ihop resultaten från bägge vågarna och du har din hunds vikt!

Precis som hos alla andra storvuxna raser, förekommer det höftledsdysplasi hos Pyrenéerhundar. Man kan inte påstå att det är så ofta förekommande, att det är ett stort problem inom rasen. Men naturligtvis skall man som uppfödare vara uppmärksam på detta.
Hunden bör röntgenfotograferas för höftledsdysplasi vid ca:1½ års ålder. Dock kan hundens röntgenresultat här i Sverige registreras fr.o.m. 12 månaders ålder.
 

Alla hundar kan någon gång få ohyra av något slag. Detta är inget att skämmas för. Det har ej heller något att göra med om hunden är smutsig eller ej. Däremot måste man fortast möjligt behandla hunden och dens omgivning. Det första tecknet på ohyra är att hunden kliar sig.

Loppor finns det många olika sorter av. De är i regel svåra att upptäcka på hunden. Det börjar i regel med att hundan kliar sig mer och mer.. .Det är som sagt ganska svårt att hitta lopporna, men lopporna lämnar extrementer i form av små svarta korn, vid hårbotten. Titta efter dessa extrementer på ryggen längst bak, före svansfästet, bakom öronen och nacken. Ibland kan man hitta loppbett på hundens mage. Hittar man loppor på hunden, så har den i regel vid det laget ganska många loppor. Har hunden många loppor kan dessa också börja bita människor. De kan dock inte leva av enbart människoblod.
Loppan vistas ej enbart på hunden. Av denna anledning måste både hunden och hundens omgivning behandlas. På marknaden finns idag ett antal olika ohyrebekämpningsmedel. Loppor är vanligast i de södra delarna av landet.

Hundlöss vistas däremot hela tiden på hunden. Den kan i och för sig ramla av, och därefter hitta en ny hund att leva vidare på. Man kan lättast upptäcka dem runt ögonen och på yttersidan av öronlappen.

Om hunden drabbas av skabb skall den behandlas med ett medel som skall sitta kvar i pälsen. (Detta i flera omgångar). Ett sådant medel kan vara Sebacil.
Rävskabben är svårast att upptäcka. Det krävs i regel ett skrapprov från huden som skall undersökas mikroskopiskt. Det kan vara nödvändigt att ta provet flera gånger. Det är ändå inte helt säkert att man lyckas hitta något. Därför behandlar man ibland hundar vid blotta misstanken om skabb. Man bör dock konsultera
veterinär före behandling.

Fästingar får hunden ofta sommartid. Men de är ganska lätta att ta bort. Man tar tag i fästingen, så långt in vid hundens hud som man kan komma åt, och rycker sedan snabbt ut den. Det har tidigare rekommenderats att vrida fästingen motsols, då den till sist själv släppt sitt grepp. Men nyare rön visar att den då hinner tömma en blåsa med giftigt sekret i hunden.

Åksjuka

En del valpar blir lätt åksjuka. Oftast försvinner åksjukan vid vuxen ålder. Man kan också delvis träna hunden, genom att åka mycket bil med den. Det är förmodligen samma fenomen som gör sig gällande, som när människor blir sjösjuka. Människor kan också kurera sin sjösjuka genom att vistas mycket och i längre tid på sjön. Man skall med andra ord inte låta bli att ta med valpen, bara för att den blir åksjuk. Valpen bör dock inte äta något, strax före resan.
Man kan till den äldre valpen vid enstaka tillfällen ge en åksjuketablett. Men man skall inte göra det till någon vana. Dessutom blir hunden trött, och tröttheten brukar sitta i dagen efter.