"Jag blir också stor en vacker dag."

                                         RUMSRENHET

Träningen med att få valpen att bli rumsren, kan börja med en gång valpen kommer till sitt nya hem. Valpen är ofta i viss mån van vid att kissa på tidningar redan hos uppfödaren. Valpen skall oftast göra ifrån sig när den har sovit, lekt, ätit eller druckit. Man får då vara extra uppmärksam vid dessa tillfällen, så man kan ta den så fort som möjligt, när den sätter sig för att göra ifrån sig.
Man lyfter antingen ut den eller sätter den på tidningen, och berömmer den där. Hunden skall inte skällas ut när den gör ifrån sig på fel ställe. Det blir den inte rumsren av. Lärdomen kan istället bli att, här är det bäst att gömma sig när man skall göra ifrån sig, annars blir husse och matte arga på mig.

Den lilla 8-veckors valpen förstår inte detta med rumsrenhet med en gång. Det kan ta tid innan den lär sig. Men desto mer konsekvent och uppmärksam man är på valpen, desto fortare går det. Man bör heller inte låta valpen ha tillgång till hela huset i denna period. Det bästa är om man endast har valpen i det rummet där man själv uppehåller sig, så man fort upptäcker när valpen skall till att göra ifrån sig.
En åtta- veckors valp kan jämföras med ett blöjbarn. Det kan med andra ord ta tid för den lilla valpen att förstå detta med rumsrenhet. Det finns därför ett nyckelord i detta sammanhang och det är TÅLAMOD.


                                       MILJÖTRÄNING

Det är viktigt att ge sin hund miljöträning. Det kan man börja med när valpen känner sig hemmastadd i sitt nya hem. Man tar med sig valpen i olika miljöer. Bor man ute på landet, åker man t.ex. in till stan och går en promenad. Sitter kanske på en bänk med valpen, så att den i lugn och ro får vänja sig vid omgivningen på ett naturligt sätt o.s.v.
Det är nämligen ganska trevligt att ha en vuxen Pyrenéerhund som vant kan färdas i skiftande miljöer. Man bör också vänja den vid olika sorters djur och människor.


                                        ENSAM HEMMA

Nu är det ju så att hunden inte alltid kan följa med överallt. Därför är det viktigt att lära hunden att vara ensam hemma. Hunden är ett flockdjur och vill oftast inte bli lämnad ensam hemma. Vi kan se på hur en vargflock fungerar. Där är det livsviktigt för vargungen att hålla sig till flocken för att överleva. Hundvalpen är utrustad med samma instinkter. Den kan därför gråta hjärtskärande när den blir lämnad ensam hemma.
Men hunden kan lära sig att vara ensam hemma. Då några timmar åt gången. En liten valp bör dock inte lämnas ensam någon längre stund.
Man börjar inlärningen med att lämna hunden ensam i någon minut. Tiden hunden är ensam förlängs sedan successivt. Man bör försöka att inte gå in till hunden precis när den gnäller. Den kan uppleva det som om: gnäller jag så kommer husse eller matte tillbaka. Det hjälper knappast att skälla ut hunden för att den gnäller. Den gör ju det för att den är rädd för att bli lämnad ensam. Då tycker hunden ofta att det är bättre att ha en husse eller matte som skäller ut en (det går ju över), än ingen husse eller matte alls.

Ett knep att ta till är att sätta på radion, så att hunden hör människoröster eller musik. Hunden blir då ej heller så störd av ljud utifrån. Man kan också ge hunden något gott när man går. T.ex. ett stort saftigt köttben. Då har den något att sysselsätta sig med. På så sätt blir det inte bara är en negativ upplevelse att lämnas ensam hemma. Detta tips är att rekommendera i inlärningsfasen. Man skall kunna lämna hunden ensam hemma utan att behöva ge den köttben varje gång.
Man skall heller inte göra en allt för stor affär av att det att gå ifrån valpen. Ej heller när man kommer hem. En liten klapp och t ex ett: det är bra nu, räcker. Hunden behöver ej heller ha tillgång till hela huset när han är ensam. Under hundens första år, kan det annars ibland gå ut över inventariet.

Apropå att bita sönder: "Jag måste ha kommit i himmelriket".

BITA SÖNDER SAKER

Alla valpar har ett tuggbehov, särskilt när de byter tänder. Det är en mycket god ide´ att ge dem saker som de får tugga på. T.ex. torkad oxhud i olika former och stora märgben av oxe. Jag vill i detta sammanhang varna för torkad oxhud formade som pinnar. Det har tyvärr hänt att hundar fått i sig pinnstumpar som sedan fastnat i tarmarna.
Fläsk, får, fisk och fågelben är inte lämpliga till hunden. De kan när de splittras till sylvassa stickor som dels kan fastna i tarmarna, men även sticka hål på dem.

Man kan med små valpar (precis som med små barn) ta bort en del saker som man är rädd om. De kan komma fram igen när valpen har lärt sig att låta bli att tugga på det mesta. Man bör också här vara uppmärksam på valpen, så att man med ett bestämt NEJ, kan stoppa valpen när den är på väg att börja bita på något.

Det är alltid mycket bättre att stoppa hunden, när den är på väg att göra något fel, än när den redan är igång med det förbjudna. Detta gäller även i andra situationer.

                                                                    LEDARSKAP

Hundvärlden är inte demokratisk, utan det är en ledare som bestämmer. Därför är en annan, mycket viktig del i Pyrenéerhundens uppfostran ledarskapsträning.
En Pyrenéerhund blir en mycket stor hund. Många problem kan minskas eller undgås om man har ledarskaps- förhållandet i ordning med sin hund. Man skall vara en positiv, intressant och trevlig ledare för sin hund. Men det skall heller inte vara någon diskussion om vem som bestämmer. Detta är något som man måste arbeta med från valpåldern. Det låter kanske svårt, men det behöver det inte vara.
Först och främst rekommenderar jag varmt alla att gå på valpkurs med sin hund. Brukshundsklubben anordnar sådana i stort set hela landet.
Några bra anledningar till att gå på sådan kurs är:
*Man får en kort utbildning i att vara hundägare.
*Man kommer iväg och tränar hunden en gång i veckan.
*Hunden lär sig grundlydnad samtidigt som det finns andra hundar där.
*Hunden får även träffa många andra hundar, och får därigenom social träning.

När du tränar lydnad med din hund är det du som ställer krav, men också tar initsiativ till vad ni tillsammans skall hitta på. Det gäller också att få valpen att tycka att det är roligt. Man kan träna hemma dagligen. Men det räcker med 2-5 minuter åt gången. Inga långa träningspass, då blir valpen ofta uttråkad. Det är dock inget som hindrar att man tränar några gånger under dagen.

På valpkurs.

Andra tips på ledarskapsträning kan vara:
*Även om du har satt fram maten till hunden, får den först börja äta när du har gett den lov.
*När ni skall gå ut genom ytterdörren, får hunden först lov till att gå ut när du säger till.
*Det skall inte alltid vara hunden som först går ut genom dörren.
*När ni är ute och går, låt inte hunden bestämma vart ni skall gå hela tiden. Man kan ibland medvetet gå i en annan riktning än den hunden har valt.
*Låt inte hunden bestämma hur fort ni skall gå.
*Det är inte nödvändigt att låta hunden hälsa på alla hundar eller människor ni möter. Du bestämmer vilka hunden får hälsa på. Hunden skall dock vänjas vid att träffa och hälsa på andra människor och hundar.

Man kan snabbt konstatera att hunden ofta tar initiativet i en mängd olika små vardags- situationer som vi människor oftast inte reflekterar över. Men det är alla dessa "småsaker" som kan ge hunden en föreställning om att den är ledarhunden.
Detta eftersom matte eller husse inte reagerar eller själva tar initiativ i dessa situationer.

Hundar i en hundflock fostrar även de valparna. Man kan (oftast från tremånaders åldern) t ex få uppleva att valparnas mor eller ledaren för flocken tar ett gammalt ben eller någon leksak, och tuggar/leker med det så att det blir riktigt intressant för valpen. Efter en stund lägger den vuxna hunden ifrån sig saken och lägger sig några meter därifrån och låtsas sova eller vara totalt ointresserad.
Säkert som amen i kyrkan är det alltid en valp som oanandes nappar på detta. Valpen spankulerar glatt fram till den nu åtråvärda saken, och i samma sekund han har saken i sin mun och glatt tänker ta med sig den därifrån, kastar den vuxna hunden sig över valpen. Allt ifrån att endast skrämma bort valpen till att burdust slänga den i backen förekommer. Det kan även låta som om den vuxna hunden håller på att äta upp valpen.

Behandlingen har ofta varierat efter hur framåt och tuff just denna valp varit. Det har ibland sett drastiskt ut, men jag har till dags dato inte hittat så mycket som en skråma på någon valp.
Däremot har valpen lärt sig en mängd saker vid detta tillfälle. Det är ingen diskussion om att ledarhunden kan ta något åtråvärt från valpen. Det är ledarhunden som bestämmer vad och när valpen får ta olika saker. Och framför allt ledarhunden fostrar medvetet valpen i att det är han som är ledare och bestämmer. (Det kan även vara valparnas mor som gör detta).

Men det är lika viktigt att nämna att både ledarhunden och ibland någon annan hund i flocken ägnar ganska mycket tid åt att leka med valparna på olika sätt. För att på detta sätt lära ut spännande och roliga saker som en valp behöver lära sig för att kunna begå sig i en hundvärld.
Nu lever våra hundar inte i en deciderad hundvärld, men vi kan lära oss mycket av hundarnas beteende i flocklivet och överföra detta till vårt vardagsliv med hunden.

I detta sammanhang kommer vi även in på detta att kunna ta något åtråvärt från hunden utan problem. Detta handlar både om ledarskap, men även om hundens förtroende för ledaren.
När valpen är en 3-4 månader brukar jag förse valpen med ett stort härligt köttben. Valpen njuter givetvis av detta och får så göra en stund. Sedan går jag fram till valpen och tar lugnt, men bestämt benet från valpen. En del valpar finner sig snällt i detta, utan protester. En del morrar och håller fast i benet. Där struntar jag i det, pratar lugnt med valpen och tar ändå benet.
En del valpar kan t.o.m. hugga efter mig. I det tillfället bli valpen lyft i nackskinnet och får en ordentlig ruskning, med medföljande kraftig utskällning. Valpen skall ha en tillrättavisning som den inte glömmer i första taget.
Men sedan kommer det viktigaste. Jag ger sedan tillbaka benet till valpen, och klappar om den. Detta gäller alla valpar. Väntar en stund. Tar sedan lugnt benet igen. Den valpen som reagerade kraftigaste brukar nu, om de överhuvudtaget protesterar mer, göra det i mycket mindre utsträckning. Det blir då med samma tillvägagångssätt som tidigare. Detta förlopp upprepas några gånger, och slutar med att valpen inte alls protesterar.

Den har då lärt sig följande:
Matte och Husse bestämmer om jag får ha benet eller ej. Men de är snälla, jag får tillbaka benet igen.
Det är en klar fördel att ha en sådan diskussion med hunden i denna ålder, än när hunden har blivit 1-2 år. Då är det betydligt mer komplicerat. Dessutom kan hunden t.ex. hitta något ute som man måste kunna ta ifrån den.

Jag vill absolut ej heller rekommendera någon att leka kamplek med en Pyrenéerhund. (Dragkamp, vilda brottarlekar eller "leka hund"). Det finns ingen anledning att låta hunden upptäcka hur stark den är, och att kamp evt är möjlig. Mina erfarenheter har visat att, när det väl uppstått problem omkring ledarskapet husse/matte - hund har pyrenéerägarna nästan alltid lekt kamplekar med hunden.

Alla Pyrenéerhundar är mer eller mindre utrustade med vaktinstinkt. Därför bör man inte uppmuntra hunden i att vakta, det kan den ändå. Tvärtemot kan uppmuntran på detta område leda till att vaktandet tar överhand.
En del Pyrenéerhund behöver tid på sig att mogna psykiskt, innan de börjar vakta.

En del Pyrenéerhundar kan tendera att bli skälliga. Här gäller då samma sak som förut. Man skall konsekvent stoppa hunden när den är på väg att börja skälla. Antingen avleder man hunden med något annat. Eller så sätter man sig ned lugnt med hunden och klappar om den. Om du skäller ut hunden eller ryter åt den att vara tyst, får det oftast motsatt effekt. Hunden förstår inte vad du säger utan uppfattar endast att du skäller. Han uppfattar detta som om du hjälper honom med att skälla på det som han vaktar emot. Man förstärker alltså skällandet på detta sätt, och det var ju inte meningen...


GÅ FOT, SITT, LIGG m.m.

Jag tänker inte gå in närmare på detta, då det dels finns utmärkt litteratur om detta område, och på valpkursen lärs detta också ut.
Dock vill jag säga några ord generellt om pyrenéerhunden och lydnad. Det brukar gå bra att lära pyrenéern lydnad. Inkallnings problemet är nog det som ibland kan vålla problem. Man skall också vara medveten om att en pyrenéerhund inte fungerar likadant som en brukshund, när det gäller lydnad. En pyrenéerhund är en ganska självständigt tänkande hund, som oftast tappar intresset om man tragglar lydnad i långa arbetspass med den.
Pyrenéerhunden är definitivt inte dummare än andra hundraser, snarare tvärtom. Men den kräver ibland en liten annan motivering i lydnadsarbetet.

Rose-Marie Staaf har med framgång tävlat i lydnad med pyrenéerhundar. Hon hävdar att man kan börja med att träna en del moment som finns inom aquilityn för att få hunden motiverad och intresserad av att samarbeta med föraren. Nästa steg har då varit att träna vanlig lydnad. Jag har själv inte provat detta tillvägagångsätt, men det är en intressant och tankeväckande teori. En del aquilityhinder lämpar sig inte för valpar.

Man kan säga att pyrenéerhunden kommer i puberteten vid 8-9 månaders ålder. Innan dess har det varit en ganska lugn period, där valpen har lärt sig en massa nyttiga saker, och börjat att bli riktigt duktig. Men när den når pubertetsåldern, kan den förut så duktiga valpen drabbas av tillfällig döv- och dumhet, när man försöker tala om vad man vill att den skall göra.
Framhärdar man i sina krav (skall man naturligtvis göra) så tittar hunden med stora oförstående ögon på en. Ta t ex. kommandot sitt. Det har hunden aaaaldrig hört talas om förut!
Detta fenomen är också känt i människokretsar. Där testar även tonåringarna gränser. Hunden kan även testa på annat sätt. Den kan ta saker som den vet att den inte får röra, bita sönder saker som den aldrig rört förut o.s.v. Detta gränstestande kan ta sig många olika uttrycksformer, men oftast är det inte något stort problem. Men det är i denna period extra viktigt att vara konsekvent och inte ge efter.
Denna period går över....

Tiken kan få sin första löpning i denna period. Oftast märks det inte så mycket på tiken, men några tikar kan vara extra känsliga i löpperioden. Löpperioden pågår i c:a 3 veckor. Mellan 10-20 dagen skall man vara extra påpasslig gentemot andra hanhundar. Perioden då tiken är parningsvillig infaller oftast då. Man bör inte släppa tiken lös i denna period. När naturens drifter kallar , kan den allra lydigaste tik göra allt för att rymma hemifrån, för att hitta en lämplig friare.

Någon gång mellan 12-24 månaders ålder kan hanhundarna upptäcka att det finns andra hanhundar att mäta krafterna med. Det är en av anledningarna till att man skall arbeta med ledarskapsträning under hundens uppväxt. Gör man det och är en naturlig ledare för hunden blir denna period oftast inte så jobbig. I den mån den överhuvudtaget uppstår.

Det skiljer sig inte så mycket som man omedelbart skulle kunna tro, på nyfödda valpar av olika raser. Pyreneérhunden tar igen det med sin snabba tillväxttakt. Under uppväxten kan de olika delarna av hunden växa olika fort. På en 6-8 månaders valp kan det t.ex. skilja upp till 20 cm mellan bakparti och manken.
(Bakpartiet kan vara högst). Men det jämnar oftast ut sig när hunden blir äldre.
Det är många som tror att pyrenéerhunden har vuxit klart på höjden när den har uppnått 12 månaders ålder. Men oftast växer den några cm till.

Valpar är försedda med en speciell ullig valppäls. Vid 3-4 månaders ålder börjar den "riktiga" pälsen växa ut. Den nya pälsen kommer först i ansiktet, benen, och sedan byter de ofta päls på ryggen. Just när valpen fått den nya pälsen i det mesta av ansiktet, ser det lite lustigt ut. Kan i viss mån påminna om en "Mozartfrisyr". En del av valparna behåller sin valpullspäls och får långa täckhår över den. Dessa hundar fäller sin valppäls senare. Oftast i förbindelse med den vanliga storfällningen.
Pyrenéerhunden fäller i huvudsak två gånger om året. På vår/försommaren fäller den oftast mest, eftersom vinterpälsen skall av. (Hundar som vistas mycket inomhus får oftast inte denna stora vinterpäls).
Man får räkna med att en Pyrenéerhund fäller lite året runt. Det gör i och för sig de flesta hundar, men pyrenéer- hundhår syns ganska bra, men är ganska lätta att ta bort. En bra dammsugare är dock att rekommendera. Man kan också använda en fuktig trasa att ta bort hår från textilier.

Valparna är när de föds mycket mörkt tecknade (eller helvita), har skära nosar och inget pigment runt ögonen. De föds blinda och öppnar först ögonen vid 10-14 dagars ålder. Det tar några dagar till innan de kan se något. Pigmentet kommer senare successivt.
Valparna bör ha fått det mesta av nospigmentet vid tre veckors ålder. På enstaka valpar kan det dock förekomma att det fattas en liten del av nospigmentet eller pigmentet runt ögat, men det kommer oftast senare. Enligt rasstandarden skall en vuxen Pyrenéerhund ha svart pigment på nos, läppar och runt ögonen.
I rasens hemland Frankrike är man mycket noga med detta och hundar som inte uppfyller dessa krav diskvalificeras om de ställs ut på hundutställning där.

De tecknade delarna i valpens päls ljusnar under uppväxten. Mycket mörka tecken på nospartiet tenderar att finnas kvar på den vuxna hunden. Tecknade hundar har ofta ett starkare pigment som vuxna, än helvita hundar.

5-veckors Pyreneérvalp.


Detta är samma hund vid 14 månaders ålder. Man kan här se hur de tecknade delarna
på hunden ljusnat.


4-månaders Pyrenéertikvalp.


Detta är samma tik. På detta kort är hon 7 år gammal.
Detta är ett exempel på en hund som har behövt tid på sig att utvecklas.

Angående storleken på Pyrenéervalpar, så kan det variera en del, både mellan kullsyskon och mellan olika kullar. Det är t. ex. inte alls säkert att den minsta valpen i kullen, blir minst som vuxen. Valpar från olika blodslinjer kan också utvecklas mycket olika under sin uppväxt. Det är heller inte här säkert att valparna
från den kraftigaste valpkullen, blir de största och kraftigaste som vuxna. Om man istället ser litet på hur föräldrar, far- och morföräldrar och generationerna bakom sett/ser ut, kan man få en bättre ide´ om hur valpen förhoppningsvis utvecklar sig.
En del valpar växer jämnt, harmoniskt och proportionerligt. De ser lite ut som kopior av vuxna hundar. Sedan finns det valpar som ser ut just som valpar. De växer i otakt, och är inte alltid lika stabila i kroppen. Men det blir oftast vackra, vuxna Pyrenéerhundar av bägge sorterna i slutändan. En del behöver bara lite mer tid på sig,innan de är färdigutvecklade.
En Pyrenéerhund är generellt först riktigt färdig och vuxen, både psykiskt och fysiskt upp mot tre-års åldern.