Till vänster ses min morbror Verner Bengtsson med sin musseltång under tidigt 1900-tal. Med skaftet var redskapet ca 4 meter långt. Jag har själv fått prova på att ta upp musslor med denna tång, fast då var det tillsammans med min morbror Hilding Bengtsson. Till höger syns tången som jag fick ta hand om efter Hildings bortgång. På grund av skaftens längd finns dom ju givetvis inte med.

Man använde även en margarinlåda av trä med glas insatt i ena sidan för att kunna se ner på botten efter musslor. En bambustång som var splitsad i den grova delen användes för att ta upp en mussla med. Musslorna stod vertikalt och som regel invid en större sten. Min morbror Hilding lät göra ett fyrkantigt rör i galvad plåt, ca 15x15 cm och 2 meter långt. I botten satt då ett glas och på nederdelen av röret lindade han s.k. "hönsanät" och smälte sedan bly runt detta. Allt för att få tyngd på nedre delen. Den blev ju ganska tung och jag minns att han brukade förvara redskapet på den nedan omtalade Sälhundastenen. När pärlfiskarna hade plockat upp en "grepakorg" med musslor skulle dom ju tas isär för att kolla om där fanns någon pärla. Som regel var där ingen och fanns det någon var det mestadels en oäkta pärla men det kunde ju också hända att lyckan stod pärlfiskaren bi och guldsmeden betalade en slant som drygade ut hushållskassan. Vi pojkar brukade använda köttbitarna från musslorna till att agna metet med och fick som regel upp stora "harnakar", eller som de egentligen heter Id. Vi ansåg det var skräpfisk p.g.a av att det var mycket småben i dom. Någon gång kunde en turist komma förbi och vilja köpa en sådan och det sade man ju inte nej till. "Sickna domma turister" brukade det heta..........

 Nedanstående bild och artikel är hämtat ur Laholm Tidning den 1 juli 1969 (nr 148 årgång 38)

Ingen kan längre få tag på lagapärlor.

Gammal pärlfiskare vill börja på nytt.

Tiden då unga laholmare sökte sin lycka i Lagan med att "vaska" dyrbara pärlor behöver inte vara förbi. Även om det förut så kristallklara vattnet - vilket t.o.m. var drickbart - nu är förorenat och kraftverket, när det byggdes för 35 år sedan dämde upp djup, fastnar ännu en och annan mussla på någon sportfiskares drag. Unga laholmare skulle kunna lämna mopederna och roa sig med pärlfiske i stället, d.v.s. om det inte var förbud... Förbudet, som sattes 1960, är helt onödigt eftersom det aldrig har funnits någon risk för att musslorna skulle bli utrotade. Av den meningen är f.d. fiskhandlare Hilding Bengtsson. När han i sommarsolen går från sin bostad vid Gamlebytorg, genom kullerstensgränden, till sin lilla roddbåt vid lagastranden, talar han nästan med darr på rösten om de gamla goda pärlfiskedagarna. Jag har ofta funderat på att söka dispens från förbudet, för att utröna hur mussselbeståndet är. Säkert finns det kvar gott om pärlmusslor uppe vid Lejeby och Såghuslund. Bara för några år sedan fastnade en mussla i min ålrev. Ifall jag öppnade den och hittade en pärla eller inte, låter vi vara osagt, säger en av de sista pärlfiskarna och klipper finurligt med ögonen.

Vid åtta års ålder började Hilding Bengtsson med sin spännande hobby. Sedan dess har han tillbringat nästan var ledig stund med att leta pärlor vid Lagan - från Karsefors till 2 kilometer innan utloppet. Favoritplatserna var Såghuslund och Lejeby, men också utanför Gröna Hästen i Laholm var fångstlyckan god.

I det pärlfiskargäng Hilding Bengtsson tillhörde, ingick bl.a. hans bror Verner, Fritjoff Finnberg, Fredrik Söderstöm och Torvald Söderstöm. De träffades efter var fångst vid "Kylpan" vid Såghuslundsstranden, öppnade sina musslor och sneglade avundsjukt på varandras fynd. Hur tryckt av avundsjuka stämningen än var väntade man emellertid alltid in varandra och tog sällskap hem. På söndagarna kunde antalet pärlfiskande "infödingar" uppgå till ett 100-tal. På stränderna vimlade det av turister som köpte fångsten med en gång.

Ofta blev vi lurade då vi inte visste pärlornas värde riktigt, medger Hilding Bengtsson. Men även om pärlan var värd mer, var en hundralapp naturligtvis en förmögenhet för oss grabbar. Det finns uppköpare som handlat för sammanlagt 30.000-40.000 kronor.

Den "störste" pärlfiskaren var Julius de Aubingne. Han började redan under 1800-talet, då staten fortfarande bedrev pärlfiske i Lagan. Han fick 1.200 kronor för en pärla han hade på en utställning i Paris. Efteråt lyckades han hitta en exakt lika och ta upp flera av samma värde.

 Ibland hittade man ingentng bland 500 musslor, ibland hade man turen att få en pärla i första musslan. Bäst var fångsten "di torre åren" 1910-1911. Lagan var då uttorkad och man kunde gå på botten och leta. Ett hjälpmedel var de kikare vi gjorde av Pellerins margarinlådor. Vi slog ut botten och satte i en glasruta. Med en bambukäpp stötte vi på sjöbotten. Råkade vi på en mussla sög den sig genast fast. Det var bara att plocka upp och lasta den i båten.

Hilding Bengtsson har kvar minnet av de pärlor han hittat i Lagan. De flesta, som inte var vad vi kallade oäkta bruna, var blå och vita. Vid Såghuslund, där botten främst består av sand och strömmen är stark, förekom ofta skära. Jag har också hittat en smörfärgad pärla, vilket är mycket ovanligt. Normalvikten på en lagapärla är en karat, d.v.s. betydligt tyngre än de liknande japanska. Julius de Aubingnes dyrgrip var på fyra karat.

Från mars till sent på hösten höll vi på med fisket. Ibland kunde vi inte hålla vår längtan efter spänning och "guldklimpar" inne ens på vintern, utan vi sågade en ränna i isen avslutar den siste pärlfiskaren och åbon som levt hela sitt liv vid Lagastranden.

  Min morbror Hilding dog den 17 maj 1970 utan att ha förverkligat sina drömmar om dispans från förbudet att plocka musslor.

Här ovan ett par vykort från Lagan omkring 1900