Om min allergi och lyckan att ändå kunna ha hund Vill börja med att understryka att jag inte vill inge falska förhoppningar till andra "lite" allergiska personer att det fungerar att skaffa djur. Att det har gått bra för mig, innebär ju inte att det fungerar för alla andra. Man bör "prova sig fram" med bekantas hundar o.s.v. Jag har ända sedan jag var barn (är nu 27 år) haft viljan att skaffa hund. Jag är uppvuxen på "landet" i Jämtland, med djur. Att jag vid 15 års ålder plötsligt fick erfara att jag var allergisk mot hästar, var därför mycket oväntat. Jag skulle ut och rida med en kompis och när jag kom hem den kvällen hade jag svårt att andas och var mycket svullen runt ögonen. Några år senare då jag hade flyttat hemifrån och fortsatte att läsa o drömma om att skaffa en hund, gnagde detta med hästallergin i mitt huvud. Om man är allergisk mot något djur är det ju inte alls ovanligt att man är allergisk mot andra djur också. Jag träffade olika hundar och ibland gick det bra och ibland fick jag "kryp" i halsen. I januari 2001 bestämde jag mig för att göra ett allergitest. Jag tog ett blodprov som skickades iväg för analys. Svaret på provet kom inte oväntat...jag reagerade kraftigast (klass 3) på häst men även på hund (klass 2). Alla i min omgivning sa att jag borde avstå att skaffa djur. Men doktorn som tog detta prov sa faktiskt inte att det var kört: "...du har en allergisk läggning. Om du kommer att reagera på hund i framtiden eller inte är det ingen som kan säga men risken finns givetvis." Jag fortsatte att träffa hundar och precis som tidigare gick det bra ibland, medan jag kände av det andra gånger. Jag pratade även med en kvinna som hade gått hos en homeopat och blivit bra i sin allergi. Skulle även jag prova på homeopati? Mycket skeptisk...har svårt för att förlika mig med tanken: -Om homeopati nu är så himla bra varför arbetar inte även vanliga läkare enligt dessa metoder? Nåväl, det kunde ju inte skada att prata med en iallafall. Sagt och gjort, jag ringde till en och fick tid. I fallet med allergi arbetar faktiskt homeopaterna på ett liknande sätt som den "vanliga" läkekonsten, nämligen genom att stegvis vänja kroppen vid det man inte tål (kallas även hyposensibilisering). Skillnaden var att en homeopat sa att om man inte har en kraftig allergi, kunde det räcka med att behandlas 4-8 mån. Medan man bland vanliga läkare pratar om år... Jag bestämde mig för att pröva detta, så jag började äta tabletter (Rinoplex) som innehåller epitel av bl.a. hund, katt och häst. Jag reagerade faktiskt på tabletterna, så det var nog inte bara sockerpiller :o) Jag följde programmet och ökade dosen enl. anvisningarna och vande mig till att kunna äta 10 sådana piller om dagen. Jag kan såhär i efterhand dock inte svara på om det beror på denna behandling att jag faktiskt kan ha hund, eller om det skulle ha gått lika bra utan. Jag behandlades fr. april 2002 till i oktober 2002. Under denna tid pratade jag även med 2 personer som har erfarenhet av hundar och allergi i familjen. De ansåg att om man bara skötte städningen lite extra omsorgsfullt så var det inga problem. Samtalen med dessa personer gjorde mig optimistisk och jag började känna att jag nog borde försöka iallafall. Men jag ville ju inte få städmani och jag hade heller ingen önskan om att gå och vara småsjuk hela tiden... Jag oroade mig en hel del...det skulle kännas så oansvarigt att ha skaffat hund, när man visste om att man hade en allergisk läggning, om det skulle visa sig att det INTE gick bra. Men samtidigt tyckte jag att det gick bra att hälsa på hos människor med hund, om de inte hade, hmmm, städat väldigt sporadiskt på sistone :o) Under den här tiden funderade vi även väldigt mycket på vilken ras vi skulle vilja ha, min sambo o jag. Vi besökte kennlar med bl.a. Airedaleterrier, Welsh terrier och Irish Soft Coated Wheaten Terrier (den sistnämnda rasen skulle det kunna bli om vi skall skaffa en hund till...och om det inte blir en dv.schnauzer till :o). Det var väldigt nära att det blev en ISCWT, vi hade kontakt med en kennel som vi gillade skarpt och som hade fått valpar. En av dem kunde ha blivit vår...OM JAG INTE just då hade fått en "attack" av oro och tvivel. Men lite senare träffade vi dvärgschnauzern Sixten och blev helt upp över öronen KÄRA :o) Och på den vägen är det.... Den 9 november 2002 kom Aston hem till oss, och det har ju gått jättebra! Ja, både med hundägandet och allergin. Jag kände aldrig ens av det. I början var vi extra försiktiga och städade och tvättade händerna ofta. Men nu lever vi "normalt" och det fungerar också hur bra som helst.